Har äntligen vågat ta i klarinetten igen. Efter att jag var på en resa med orkestern jag splear i där nästan alla blev magsjuka har det varit svårt. Har varit rädd att jag ska bli sjuk, för så fungerar min rädsla för bakterier och magsjuka. Om jag vet att någon som har tagit i tillexempel min klarinett har blivit sjuk, låter jag bli att ta i den. Jobbigt i längden? Ja. Men tillslut börjar mitt huvud fungera normalt igen och jag kommer på att det inte är så farligt. Jag vet hela tiden att det inte är något farligt, men dendär spärren i huvudet sätter stopp. Om jag fortfarande hade varit lika rädd som jag var 2013 hade jag kastat klarinetten. Bara för att ge er en liten hint om hur dåligt det egentligen var och hur mycket bättre det har blivit nu. Klarinetten är det jag flyr till när magen är jobbig eller om någonting känns fel. Då spelar jag och sen känns det bra. För då har jag haft något annat att tänka på en stund. När jag spelar glömmer jag bort att magen gör ont. Man kan säga som att det är en av mina mediciner;)

Jag älskar att spela och många säger att jag är duktig och jag får ofta beröm. Jag har ALLTID tagit lektioner med en av mina bästa vänner, enda sedan åk2 har vi spelat tillsammans, nu ska vi börja 9an. Sju år. Vi har spelat tillsammans i sju år. Det är lång tid. Men, vi har pratat om det kanske är bäst att vi slutar ta lektioner när vi börjar gymnasiet, alltså om ett år. Eftersom vi inte kommer gå samma linje, vilket ger oss olika sluttider och då blir det klurigt att pussla ihop. 

Dethär inlägget var inte IBS relaterat. Men, idag har det varit en bra dag, hittills. Så det fanns inget att skriva. Så jag kommer även skriva om min vardag och vad som händer. För det känns om att det kan bli tjatigt annars. Idag har magen varit bra, idag var den dålig. Ni fattar. 

Det regnar. Mycket. Vill ha sol och värme så jag kan vara ute och röra på mig, inte bara sitta inne som en och annan degklump.

Igår var en sämre dag. Magen krånglade och jag hade jätteont. Fick springa på toa och där blev jag kvar. Hela denhär veckan har magen egentligen varit kaos. Tror att det kan bero på att det har varit mycket födelsedagar, fika och vi har även varit på semester, vilket har rubbat mina matrutiner.

Ett av mina största problem är att min mamma inte tar min IBS på allvar. Hon vet att jag får ont nästan varje dag, att jag kommer få leva med dethär resten av mitt liv. Endå säger hon att jag bara inbillar mig, att det egentligen inte är något fel på min mage? Hon blir arg när jag säger att magen krånglar, att jag har ont. Vilket resulterar i att jag blir arg för att hon inte tar mig på allvar. Vet inte hur länge jag kommer orka med det.